Det var bestämt sedan länge att jag skulle sy ett lapptäcke, helst fullformat 150×200 cm. En diffus plan, nästan en dröm på temat ”jag kan”.
Jag behöver bevisa för mig själv (?) att jag kan här i livet. Första tillfället jag kan komma ihåg var när jag åkte vattenskidor första och enda gången och då frågade ”vad är utmaningen, vad är det man måste kunna utföra för att kallas vattenskidåkare?” ”Starta från brygga” var det svaret jag fick. ”Ok, då gör vi det!” Sagt och gjort en gång, det räcker, jag visade att jag kan.
Detta var under gymnasietiden. Senare en nyårsafton, solsken och pudersnö på Hellliden skulle jag få chansen att rida för första gången. Uppsittning, vi började röra oss sakta mot skogen, skritt och otroligt vackert. Takten ökade och efter en stund galopperade vi genom skogen och pudersnön virvlade upp i vita moln i motljus. Jag galopperade under första försöket och det räckte på temat ”jag kan”!
Framsida med motivet BIG/Kornet
Lite längre fram i tiden, ett påsklov, bör ha varit i slutet av 60-talet, sydde jag en grå och vitstrecksrandg ullkostym. På fullt allvar i Munkedal, jag frågade mamma om råd någon gång men jag sydde varenda söm själv. Även detta var första och enda gången.
Det är i det här perspektivet som planen på ett lapptäcke växte fram. Har sett fantastiska skapelser på Stadsmuséet, Mölndals Museum och flera hantverksmässor. På Kolonigatan fick vi låna ett jättestort lapptäcke av Kerstin, ett som gott och väl räckte som överkast till dubbelsängen.
Det senaste kvartalet har jag varit helt absorberad av mitt bidrag till världens lapptäcken. Det var i princip färdigt den 25 feb 2019. Sedan plussade jag på med öglor/dragskor överst på baksidan. Man trär igenom ett stålrör, dragskon gör två uppehåll där man kan hänga stålröret på krokar i väggen. MEN de blå, gröna ytorna och huskroppen mitt på är för sladdriga och behöver stadgas upp med några sömmar vinkelrätt resp 45° vinkel mot ytterkanterna.