Du står där i ett litet trekantigt valbås med knapp plats att ångra sig och byta valssedel i ett kuvert än mindre i tre.
På väg till vallokalen brukar du veta vad du ska lägga din röst på men inte i år. Valdebatten eller debatterna och utfrågningarna har präglats av påhopp och undanflykter. Om det inte har rört sig om feta vallöften och populistiska röstfångarlockelser.
Det är nu vi vårdar och underhåller demokratin; en man en röst, politiker får stå till svars, några röstas bort och nya kommer till. Demokrati är naturligtvis en kollektiv rörelse, summan av allas röster på valdagen, som betyder ”liv och död” för den gruppen som lever på röstmarginalen. Mellan röstdagarna, vart fjärde år, förväntas vi alla höja oss över våra individuella tillkortakommanden och indirekt hålla liv i demokratibrasan.
Nu, med en färsk valrörelse bakom oss, borde allt bli så tydligt att även den oinitierade och ointresserade skulle se det politiska landskapet i ett förklarat sken. Valet skulle bli en baggis.
Och så är det svårare än någonsin. Opinionssiffrorna hotar med kaos. Hjälp, det blir stillestånd! Inget parti blir störst, de små under strecket kom ändå in. Inget parti, inte ens de etablerade koalitionerna, kommer att få egen majoritet. Det kommer inte att finnas något underlag att styra landet med. Vad gör man då?
Du står nu i valbåset och ska välja, det är allvar, landets framtid hänger på din röst, hur tänker du då?
Röstar du på det alternativet som gagnar dig själv, din egen situation eller har du landets bästa för ögonen? Det är nu du kan göra en heroisk och altruistisk insats bara genom valet av den ena eller andra lilla valsedeln. Eller nyttjar du din lagliga rätt att välja den futtiga egoismens väg och lägger din röst på det partiet som av hävd ligger närmast din syn på livet? Eller väljer du ett alternativ som lovar snabba och enkla lösningar på problemen? Valet är ditt! Och samvetet!