Det sägs att alla bär på en historia. Och att den skulle vara värd att berättas. Men det sägs aldrig att dessa osedvanligt vanliga historier skulle vara värda att läsas.
Nu, såhär på ålderns höst, berättar jag därför min historia. Avsikten är att berätta sanningen utifrån vad jag minns, intet lägger jag till och intet förskönar jag. Jag håller mig till den smala mittfåran och litar till mitt minne som guide i förgången tid.
Från början minns jag inget. Har inga bevarade synintryck, vet bara att jag är född på ett i högsta grad landsorts-BB i lilla Bäckefors mitt i det förgätna landskapet Dalsland. Därav står det Bäcke i alla pass jag har haft hittills. Pappa och mamma hade byggt sig ett litet hus några, kanske sex, år tidigare i Dals Ed mellan sjöarna Lilla och Stora Lee mitt i Dalsland några km från norska gränsen.
Föreställer mig att salen vi låg på var målad i ljusgrönt. Där låg vi tillsammans med 4-5 andra nyblivna mammor , mer eller mindre lyckliga över tilldragelsen. Papporna var förmodligen utkommenderade ”någonstans i Sverige”, Hitler levde fortfarande men det skulle inte dröja länge innan Berlin intogs av Röda Armén. Det var sedan länge ”kört” för Nazisterna även om skurken Adolf kastade in barnarmé på barnarmé som kanonmat åt fienden.
Det våldtagna Norge låg och ligger fortfarande alltså på armlängds avstånd. Det kom en och annan flykting på skidor över vidderna, motorljud i skyn skrämde många även om det vid det här laget hade pågått i fem år och många hade vant sig eller orkade inte längre hålla uppe garden.
Ska vi ha dåligt samvete idag för att vi inte lät oss införlivas i det 1000-åriga riket? För det första hur skulle det ha gått till? Skulle vi ha bara ha hälsat Herrefolket välkomna att ta över, provocerat Mr. Hitler tills hans tålamod inte längre höll ihop eller vad skulle vi ha gjort?
Skulle vi, för det andra, ha strypt permittenttrafiken och stoppat exporten av kullager, inte tagit emot flyktingar, speciellt judar. Det hade ju i så fall kunnat provocera Hitler att ändra attityd och införliva hela Skandinavien.
De som skäms idag måste ju ha en idé om hur det skulle ha gått till.
Eller var det rent av skickligt att hålla sig utanför? Var det även till gagn för våra grannar? Vad betydde det egentligen? Vad hade vi kunnat göra som ockuperade? Segerstedt hade inte kunnat opponera sig, i varje fall inte från svensk mark …
Jag är alltså krigsbarn född när det återstod fyra månader av ett förödande världskrig. Av just detta har jag heller inga minnen. Allvarliga röster i radion, ransoneringskuponger och en betryckt stämning kunde ju ha satt sina spår i kroppen. Jag är i varje fall inte medveten om några krigsmen, svarta hål i psyket eller mardrömmar.
Inte ens en polioattack i treårsåldern finns bevarad i minnet annat än som ett fotografi där mamma håller mig i famnen. Plötsligt en morgon kunde ungen inte gå! Hur kändes det som förälder och dessutom skulle vi uppenbarligen flytta. För behandlingen mot förlamningen skedde sedan hos distriktssköterskan i Färgelanda. Mamma cyklade med den förlamade sonen i barnsadeln på pakethållaren. Och så småningom släppte paralysen och jag har sedan kunnat både gå och springa. Blev senare inte oäven i friidrott.
Inga rekord eller så men jag växte osedvanligt fort i 12-årsåldern, längst i klassen, och då hoppade man både högre och längre än kompisarna. Jag blev uttagen till friidrottstävlingar i Falköping, inget minne av vem som tog ut mig och alltså heller inget minne av vem jag representerade. På tävlingsarenan drogs mina blickar till en tjej, började uppenbarligen att prata med henne, vi smet ifrån idrotten och åkte upp på berget. Det blev ingen fortsättning på den historien.
I lumpen sprang vi tre kilometer lite då och då. Det kändes som en omöjlighet att jag skulle kunna förflytta min kropp en längre sträcka än så. Jag var helt utpumpad varje gång, blodspyorna var inte långt borta tills jag en dag tog fasta på idén att det sitter i huvudet. Jag bestämde mig helt enkelt för att springa längre. Det blev fem kilometer i Skatås och det gick ju bra, Jag varken svimmade eller spydde. Höll på med den sträckan ett tag till jag bestämde mig för att nu är det dags för en mil. Sagt och gjort och det gick ju också bra.
Tanken på Göteborgsvarvet tog form. Till en början var det en hägring men den kom allt närmare. Började springa 16 kilometer, anmälde mig och tränade den våren rätt flitigt. Visst gick det också bra, kämpigt uppför Älvsborgsbron och lite längre fram Berzeliigatan upp till Avenyn. Då var orken slut men som någon har sagt och som jag har tagit fasta på: – Du har alltid 50% kvar! I mål kom jag. Det visade sig senare bli nummer ett i raden av 10 varv. Bästa tiden tror jag blev 1,40 och sämsta 2,10.
Varvet gick på Övre Husargatan och där kunde jag vinka upp till Marianne. Ett år bestämde vi oss för att ha sex direkt efter målgången. Orkade man verkligen det? Viss funkade det. Det var underbart! Ett år sprang jag med en liten behändig kamera i handen. Knäppte många bilder, de flesta med rörelseoskärpa, av lätt insedda skäl.
Det finns ju andra lopp att tampas med: Vårruset, Finalloppet och ett millopp i Köpenhamn och många fler. En hälsena och ett knä krånglade några gånger annars måste jag ju ha varit ganska vältränad under den här tiden. De 10 varven sträckte sig över en 12-årsperiod.
Fyra år i Tidaholms Realskola var en bekymmersfri tid. Vad jag minns la jag inte alltför mycket tid på läxläsning, det gick bra ändå, inte lysande men jag var nöjd. Vi fick en nyutexaminerad mattelärare som försökte sätta sig i respekt från dag ett. Han höll en predikan som gick ut på vi nu kom med höga betyg från Folkskolan men skulle inte vänta oss en fortsättning i samma stil. Han hade inte för avsikt att sätta höga betyd utan motsvarande prestation. Vid läsårets slut hade jag alla rätt på alla skrivningar så vad skulle han göra? Har för mig att det blev ett litet a. Till stort A kunde han inte sträcka sig med den inledningen av läsåret.
Vi hade skoldanser, åtminstone en per år, jag var med och fixade, minns höga stegar för att arrangera mysbelysning i aulan. Det var högt i tak där. Jag var även med i en scenversion av Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Otroligt nervös för min enda lilla replik. Jag hade panisk skräck för att uppträda inför publik. Redan i femte klass satt jag med i någon sorts ungdomsråd som sammanträdde i matsalen på Stadshotellet. Jag vågade inte yttra mig av rädsla för att göra bort mig inför andra ungdomar som jag inte kände. De kom utifrån och skulle kanske hånle. Värre än så var det naturligtvis inte men det räckte.
I femte klass blev Eva (Blomdal) föremål för mitt intresse. Kastade en lapp till henne i skolsalen, vi blev ”nästan” ett par. Sex var det ju inte tal om men jag upplevde aldrig att hon tog mitt intresse på djupaste allvar. Det gjorde jag! Jag blev i alla fall hembjuden till henne, mamma … bjöd på smörgås och Eva visade att hon ”kunde” spela piano; hon hade ett eget!
I sjätte klass kanske det var, gick jag en kvällskurs i den ädla konsten att spela dragspel. Jag övade flitigt, lärde mig några standardvalser genom att slaviskt följa noterna. Men jag kom aldrig förbi 16-delarna, kunde helt enkelt inte lära mig att röra högra handens fingrar snabbare än vänsterhandens. Så det blev inte mycket mer än så.
Under realskoletiden blev jag kompis även med tonåringarna i stadens övre skikt. Prästens barn, apotekarbarnen, var klasskamrat med pappas chefs son, en tjej hette von Essen osv. Klasskillnaderna var mycket utjämnade där och då. Min första riktiga kyss fick jag av Lillemor, dotter till en av Marbodalsbröderna. Hon var dessutom ett år äldre men komps med Eva i trappuppgången, som var ett år yngre. Vi ”lekte” en erotisk lek i källaren. Vet inte om den hade något namn men den gick ut på att ta på varandra mellan benen i en korridor som var i totalt mörker. Kyssen fick jag i en hydda i skogen. Varken Lillemor eller Eva lever längre.
Eva med familj flyttade alltså in i trappuppgången något år efter oss. Hon var då 14 när jag var 15, fruktansvärt spännande, rågblond hästsvans och vit skjorta. Lite väl spännande, visade det sig vara från båda hållen, när vi tog upp kontakten många år senare. De flyttade så småningom till Östergötland, tror jag typ Skänninge om det ligger där, och Eva träffade med tiden en tysk och flyttade med honom till Västtyskland. Hon försvann alltså utom synhåll.
Familjen Anderberg var först med TV i trappuppgången. Tror inte vi såg fotbollsvm 1958 i deras TV men ishockeyvm året därpå. Hela trappuppgången samlades i deras vardagsrum, tvljudet skruvades ner och en transistor med den gamla vanliga hylandsrösten placerades ovanpå TV:n. TV-kannan langades runt och en väldig granngemenskap präglade t o m en sportbegivenhet.
En av kompisarna hette och heter fortfarande Peder, fem år äldre, och jag vet inte än idag hur eller varför vi, med den åldersskillnaden, blev kompisar. Han körde Silverpil och hade bilkörkort när vi andra åkte moped. Han var i varje fall kompis med Ginger, årskursen över mig, vald till klassens Kamrat. En riktig pingla med integritet dvs en utmaning, som det var svårt att inte lägga märke till, bara gå förbi. Och det gjorde jag inte heller. Vi blev ett par, platoniskt till en början, sommaren 1959. Mitt sommarjobb det året bestod bl a i att vattna de nymurade valven som senare skulle bli den nya Marbodals-anläggningen. Pappa såg mig på avstånd där med en tjej i röd kjol, utstående med mycket tyll inunder som modet föreskrev då. Det var Ginger och vi höll ihop till hösten 1972. Vi var ett etablerat begrepp bland kompisarna med den utstakade framtiden ”villa, volvo och vovve”. Något som man hasplar ur sig. Volvo var väl inte ett alltför åtråvärt alternativ på den tiden och vovve var väl tveksamt eftersom ingen av oss var djurmänniska från barndomen.
Vi gifte oss på ”träffdagen” den 11 juli, och året var 1970. Vi vigdes av en klasskamrat till Ginger i kapellet på Billingehus högt över Skövde där han var en sorts ”idrottspräst” i den nybyggda friluftsanläggningen för pengar från Bensinkungen Arne Sandbergs Uno-X-försäljning. Kapellet är en snäckformad, vitmenad , låg tegelbyggnad. Altartavlan är helt enkelt den imponerande utsikten över stan, inramad av ett gigantiskt fönster där en vertikal och en horisontell stabil svartmålad ekbalk utgör spröjsen i fönstret och bildar det traditionella korset. Själva ”akten” spelade jag in på en enkel kassettbandspelare uppriggad där framme där vi stod och sa Ja. Ginger sydde själv sin bröllopsdress, en tunika i spets med kapuschong och utställda långbyxor. Den blev riktigt snygg! Vad jag hade på mig har jag inget minne av, inte ens när jag ser bilderna. Det är uppenbart en kostym men om den inhandlades med anledning av tilldragelsen eller om jag redan hade den minns jag inte.
Våra föräldrar plus Karin och Gunnar, kanske Gingers moster Rut närvarade. Vi åt en bättre middag antingen på Billingehus eller på Hotell Billingen nere i stan. Bröllopsnatten tror jag vi tillbringade i Gingers föräldrars sommartorp. Jag minns hur vi satt i sängen och räknade hundralappar, för vi hade fått rätt många. Resten av natten är höljt i dunkel. Inte på något negativt sätt men inte heller omslutet av jubel och fyrverkerier.
Ginger flyttade in hos mig i min lilla lägenhet på Eldaregatan 10 i Mashugget. Det måste ha varit 1966 eller något år senare. Har inget att hänga upp det på under den tiden, Jag läste på Universitetet, vi förlovade oss på sommaren 1966 i Paris, vi fjällvandrade och träffade Lena och Anders men det var först efter att vi hade gift oss eftersom jag inte fick med mig någon till fjällvärlden förrän på bröllopsresan till Tärnaby. Det var ingen riktig fjällvandring, vi bodde på hotell och ”promenerade” i omgivningarna. Det var lämmelår och det är kul att ha varit med om. De små liven ställde sig på bakbenen och käftade emot när man kom för nära. En otrolig brist på självinsikt om ens egen styrka.
Förlovningen i Paris möjliggjordes av att vi fick långa mina förälders bil, en hyfsat ny Opel Rekord. Vi körde alltså ner till Paris, gjorde stan i några dagar och försatte söderut till Marseille och Saint Tropez. Badade i Medelhavet, åt och drack gott, fortsatte till Monaco och klädde en kväll upp oss efter förmåga och besökte ett av de stora Kasinona. Det blev en sväng in i Italien också. På en restaurang inte bara iakttog en italienare Peders amatörmässiga sätt att äta pasta utan reste sig ställde sig bakom Peder, tog hans händer och bokstavligen matade honom enligt det italienska bordskicket under stor munterhet från hans bordsgrannar. Ett oförglömligt minne. Resan tog slut på en tältplats utanför Kassel. Det regnade obeskrivligt under natten och allt var blött när vi vaknade. Aldrig mer lovade jag mig själv. Bortsett från tält i fjällvärlden har det inte blivit någon tältsemester sedan Kassel 1966.
Det måste ha varit året därpå som Lena och jag drog till fjälls. Lena var försäkringshandläggare på SKF. Jag började där i juni 1970 och snabbt flög vibbarna runt i rummet. Ginger och jag gifte oss i juli 1970, hur ska jag få ihop detta? Eller var det 1971? Lena och jag bilade i varje fall upp till Kiruna, gick in på Domus och köpte en fjällvandringsryggsäck. En gammal, traditionell ryggsäck hade jag i bagaget. Vi testade med en utflykt till Treriksröset och då bestämde vi oss för Kungsleden. Eller om det var tvärtom; först utflykten till Treriksröset för att känna på lite vandring med åtminstone en gammal ryggsäck. Utfallet, t o m lite snö på marken, blev positivt och därför gick vi in på Domus. Förmodligen var det jag som ”bestämde oss” eftersom jag så gärna ville pröva på en riktig fjällvandring. Det måste ha varit under den vandringen vi träffade Lena och Anders och då bör det ha varit 1971. Vi gick förbi dom, de gick förbi oss, vi började känna igen varandra och började hälsa. Vi förstod att ett föräldrapar deltog i vandringen. Sedan övernattade vi på samma ställe, värmde mat och åt tillsammans. Sedan slog vi följe och hann prata en hel del.
Året därpå bestämde vi, alltså Ginger och jag, att vandra tillsammans med Lena och Anders. Då var Peder och Maggan med också. Och då måste det alltså ha varit 1972 som vi vandrade 9 dagar orösat väster om Kungsleden tillsammans med Peder och Maggan. Var Lena och Anders med då? Tror inte det men minns maten i Stora Sjöfallets fjällstation. Den godaste fisklunch jag fram till dess hade smakat. Å andra sidan hade allt smakat väl efter 8 dagars frystorkat värmt på Trangia.
Padjelanta med Lillemor 1973? Hälsade på Lena och Anders i Karlskoga samma sommar?
- 1970 Ginger bröllop 11 juli Tärnaby Siv/Janne, Peder/Maggan
- 1971 Lena Treriksröset, Kiruna Domus, Lena/Anders Kungsleden
- 1972 Lillemor SKF i maj, praktikant, A Whiter Shade of Pale, skillsmässor
- 1973 Ceylon, Neukirchen, Mallorca, Kolonig
- 1974 Gambia
- 1975 Tunisien
- 1976 Meta av Byxelkrok
Australien
1989 i feb väntande jag på flyget från … till Sidney. Kvällen innan …